Trotjänarna

Det finns en del växter som bara lever. Kommer tillbaka år efter år, sprider sig mer eller mindre villigt.

Stjärnflocka. Finns inget negativt att säga om denna, den perfekta perennen!

Fylld akleja. Frösår sig men är lätt att rensa bort.

Jättedaggkåpa. Sprider sig kraftfullt, kan konkurrera ut svagare grannar.

Kärleksört. En annan perfekt perenn, blommar i rosa på hösten.

Kaukasiskt fetblad. Marktäckare för torra ställen.

Lammöra. Tacksam marktäckare.

Silverarv. Sprider sig gärna, men man förlåter den då den har vackert bladverk och vita söta blommor.

Stenkyndel. Doften!

Gräslök. Har inte hjärta att rensa bort alla ur gruset.

Höstsilverax. Höstens primadonna med maffiga ljusrosa blomspiror som doftar ljuvligt.

Flocknäva. Latmansträdgårdens marktäckare som gärna konkurrerar ut grannarna med sin växtkraft.

Alunrot. Ytterligare en perfekt perenn, vackra mörka blad som står snyggt mot grönskan.

Till sist funkia, både brokbladig…

…och enfärgad. Det blir den sista perfekta perennen, så frodig och elegant.

Hoppas att jag har många trotjänare kvar att upptäcka. Det är ju ungefär 600 kvadratmeter gräsmatta kvar på vår tomt, så de får plats…

Annonser

Trädgårdsenergi

De senaste veckorna har jag njutit av att ha en del trädgårdsenergi efter en vinter av svårartad energilöshet.

Så kom det sig att den gamla grusfontänpumpen fick komma i arbete efter flera år på hyllan.

På farstukvisten under tak placerades en nyinköpt hängstol i sällskap av en riktigt fin urna som jag spanat på länge men inte unnat mig. Höganäskruset har jag ärvt och inte riktigt kommit på vad man ska ha det till. Men det var innan jag kom på att det kunde agera underrede till ett litet drinkbord.

Jag plockade med mig en bunt med salixskott från svärföräldrarnas promenadstig. Efter att det planterades energiskog ute på åkrarna nedanför deras hus finns det vild salix i överflöd i dikeskanterna.

En glad röd cykel på väg över idegranshäcken.

I skuggrabatten bakom lekstugan har jag kompletterat med några nya sorter av alunrot som verkar trivas riktigt bra där. Den gångna vintern hade alla tre sorterna som stod där klarat att övervintra, så nu vågade jag köpa några till.

På terrassen

I år är det ovanligt frodigt på terrassen. Det är som om växterna vill ta igen förra årets torr-flopp.

De tre frigolitkrukorna med funkia bara exploderade från knoppar till yvigt fluff.

Flocknävan är ju pålitligt grön och låter man bara bli att röra vid den så håller den sin otäcka doft för sig själv också. I den högre krukan är det en plymspirea från min farmors barndomshem. Känns fint att se den återkomma år efter år här hos mig och veta att dess klon står på gårdsplanen i Tvärån.

Underbara taggfria klätterrosen Lykkefund växer in på terrassen från baksidan av huset. Den är alltså planterad en våning ner från terrassen, och väller upp genom spaljén på det här generösa sättet.

Kompostkvarnens lov

Bara den som haft en kompostkvarn och en jättestor hög med grenar förstår min känsla av förväntan.

När grannarna tog ner en gigantisk rönn var jag kvickt där och lade beslag på alla grenar med en diameter under 4 cm (kompostkvarnens maxmått). De blev glatt förvånade över att bli av med riset utan att åka två vändor till tippen. Och jag blev glad över att få så fint material att flisa.

Tyvärr blev det som det ofta blir med flistugg: Mängden färdig flis blev inte så stor även om det kändes som mycket ris från början. Totalt knappt två timmar tog det att flisa ner hela högen, och då blev det inte mer än så här…

Tur då att jag har en lika stor hög till, som ligger på ett annat ställe på tomten!

Omas

Jag råkade på ett litet omas i trädgården på årets första utedag.

Ett omas (uttal o:mas, som Thomas) är en röra eller oreda. ”Vilket omas” kan man utbrista när man kommer in i en snårig skog. Och det var precis så det kändes när jag kom ut till rabatten och återsåg den efter vintern.

Jag säger återsåg, eftersom trädgården vintertid mest är något vi ser genom köksfönstret. Härligt att se en rugge av snödroppar som hälsade den lilla marssolen välkommen.

Stortag

Två kort blev det av ett hopplöst lila ark som aldrig skulle gå att matcha med något foto.

Samtidigt passade jag på att göra ett stortag och sortera alla spillbitar. Det är roligt att gå igenom spillbitarna och se ett helt scrapparliv passera.

Stortag är för övrigt ett användbart ord från min barndom. ”Jo, jag gjorde ett stortag och städade förrådet”. Det används när man klarat av en avsevärd arbetsinsats.